Historisk beskrivning utvecklingen av längdskidspår och prepareringen av skidspår i Sverige

Texten är delvis hämtad ur skriften Bättre spår med AKTIV av Gösta Wetterhall.

De första kända tävlingarna i längdlöpning på skidor i Sverige arrangerades på 1880-talet, ofta med gemensam start. Tävlingsbanan utgjordes mestadels av vintervägar, stundom omväxlande med ospårad terräng. Den som ledde loppet hade också nöjet att spåra så vitt man inte enades om att turas om i täten.

Från början av 1890-talet arrangerades en del distriktstävlingar, ofta med väl tilltagna sträckor och alltjämt på vintervägar. Skidfrämjandet började också arrangera nationella tävlingar, som blev ett slags inofficiella svenska mästerskap och som efterhand ledde fram till bruket av på förhand iordningställda tävlingsspår. År 1908 bildades Svenska Skidförbundet och två år senare genomfördes de första officiella svenska mästerskapen på 30 och 60 km. Tävlingsbanorna lades i flack och lätt terräng. De spårades några få dagar före tävlingen av ett antal skidande funktionärer och lämnades en del övrigt att önska i fråga om hållbarhet och stavfäste. Först under 1920-talet, sedan norska skidlöpare i samband med ”Nordiska spelen” uttalat sitt missnöje med de svenska slätbanorna, började man lägga tävlingarna i mer kuperad terräng och med större krav på fastare spår och bättre stavfäste. Man började spårarbetet flera veckor, ja månadsvis i förväg och lade ”dubbelspår”, dvs. spårare nr 2 åkte med högerskidan i vänsterspåret och spårare nr 3 med vänsterskidan i högerspåret osv. På så sätt fick man fram en bredd, tillräcklig för bättre stavfäste. Röjningsarbetet begränsades till underkvistning och buskröjning. Det blev många gånger trångt mellan träden och spåren slingrade sig mellan stammarna. Den som blev uppåkt och måste gå ur spår hamnade ofta i djup lössnö och kunde förlora både fart och rytm.

Men utvecklingen gick vidare och på 40-talet hade man kommit dithän att banprepareringen påbörjades redan under barmarksdelen av året. Men alltjämt var banorna vanligen trånga och slingrande och ställde stora krav på smidighet, balans och rytm hos skidlöparen. Vid VM 1954 i Falun gjorde man ”trespår”, dvs. spårade med tre man i bredd och tvärtrampade utförslöpor och brantare motlut. Detta krävde medverkan av ett stort antal spårare men gav i gengäld fasta spår, bra stavfäste och utrymme för förbiåkning. Metoden lovordades av internationella expertisen och blev normgivande tills maskinepoken på 60-talet gjorde sin revolutionerande entré. Nu är den tid förbi, då det ansågs tillfyllest att gå upp ett skidspår någon eller några dagar före en tävling eller en motionsdag eller att spåra det enbart med skidor. Tävlingsåkaren såväl som motionären av idag ställer krav på hög kvalitet på skidspåret. Det skall vara fast, ha lång hållbarhet, medge bra stavfäste och rytmisk skidlöpning och fortlöpande maskinell preparering av snön. Numera finns har även regler för hur spåren ska placeras på spårbädden och när och hur spåren ska utplånas i skarpare kurvor etc. skrivits in i FIS internationella tävlingsregler. Numera är det även höga krav på avståndet mellan spåren vid internationella masstartstävlingar vilket lett till att det i princip måste vara pistmaskiner med 4 aggregat som gäller för att få spåren godkända.